Little girls - little angels...

Eva

Nej, även om jag ritade änglar och skrev berättelser om otroligt snälla små barn så var jag ingen ängel. När jag hade varit hos farmor och fått leka med vatten i handfatet - slaska - så blev jag så arg så jag låg på golvet och skrek när mamma inte ville låta mig slaska hemma.

En gång på lekis skjutsade jag iväg en av de tunga träbilarna över golvet så den träffade fröken Bibi på vristen. Det syntes att det gjorde ont. Och jag blev jätterädd: det var inte meningen! Och sedan lättad när ingen hade märkt att det var jag.

No, although I made drawings of angels and wrote stories about extraordinarily good little children I was no angel. When I had been staying with granny she allowed me to play with water in the washbasin. Mummy wouldn't let me, and I had tantrums lying on the floor.

Once in Kindergarten I launched one of the heavy wooden trucks across the floor, and it hit miss Bibi on the ankle. I could see it hurt. And I was so scared: I didn't mean to! And so relieved when nobody had noticed it was me.

Anna Lena

Anna Lena var fyra månader yngre än jag och bodde tvärs över farstun. Våra mammor brukade göra saker tillsammans, ta promenader med oss t.ex. Och bjuda varandra på kaffe.

Vi gick i samma lekisgrupp och när vi hade vant oss vid vägen så fick vi gå dit och hem själva. Det var inte så mycket biltrafik på den tiden. Men vägen var spännande ändå - jag minns en gång när vi hittade en vattenpöl i en sandlåda: den gick nästan över stövelskaften. En annan gång, en vinter, hände något riktigt otäckt: Anna Lena slickade på det iskalla järnstaketet och hennes tunga frös fast, det såg hemskt ut och hon skrek förfärligt. Tungan blödde när hon kom loss. Jag tror att det var litet typiskt: jag tror att Anna Lena var dendär gladlynta vännen som vågade mycket mer än jag själv.

När jag sedan en gång i världen fick en dotter och kallade henne Anna Lena var det den sidan av bästa-vänskapen jag ville återuppliva.

Anna Lena was four months younger than me and lived across the landing. Our mothers used to do things together, like taking walks with us. And having coffee with each other.

We went to the same Kindergarten group, and once we had learned the way, we walked there on our own. There wasn't a lot of car traffic in those days. But the walk was an adventure anyway - I remember once we found a deep puddle in a sandbox: it almost went up to the brim of our bootlegs. Another time, one winter, something scary happened. Anna Lena licked the icy iron fence and her tongue froze to the bar, it looked awful and she screamed horribly. Her tongue bled when she tore loose. I think this was somewhat characteristic: I think Anna Lena was that happy outgoing friend who was so much more daring than myself.

Margareta

Det var Margareta som hade en eller två angorajumprar som jag beundrade så mycket. Mamma trodde inte att det var nyttigt med angora mot kroppen, så allt jag hade var en grå kofta med smala ränder av dunig rosa och ljusblå angora på framsidan.

En gång följde Anna Lena och jag med Margareta hem efter lekis, fast det naturligtvis var meningen att vi skulle gå raka vägen. Vi var nog där länge, för innan vi kom ända hem så mötte vi farbror Lasse som kom för att leta efter oss. Men redan innan dess visste vi med oss att vi var sena. Jag minns hur vi försökte gå extra sakta, så vi kunde säga att det var det som hade tagit sådan tid: barnslig logik...

Margareta was the one who owned one or two downy angora jumpers that I admired and envied. Mum didn't believe in angora next to the body, so all I had was a grey cardigan with thin pink and pale blue stripes in angora on the front.

Once Anna Lena and I followed Margareta home after Kindergarten. Naturally we were supposed to go straight home, but we must have stayed long, because when we finally were on our way we met Uncle Lars who came to look for us. But even before that we knew we were late. I remember how we tried to walk extra slow, so we could say that was why it had taken so long: child logic...

Agneta

Agneta var min lekiskamrat. Eftersom Anna Lena och jag hade känt varandra "hela livet" så var det visserligen en stor trygghet att ha henne där. Men precis som syskon gärna gör när de är tillsammans i en större barngrupp, så lekte vi helst med andra barn när vi var på lekis. Jag minns inte något särskilt om Agneta. Men när jag ser henne på fotot så får jag en viss hemkänsla: här är någon jag litar på. Jag undrar om hon fortfarande har lekisfotot, och om hon har suckat lika mycket över sin kameravånda som jag över mitt bakvända namn?

Agneta was my friend at Kindergarten. As Anna Lena and I had known each other "the whole life" it was a great security to have her there. But just as sisters and brothers do when they are together in a larger group of children, we preferred to play with other children at Kindergarten. I don't remember any special episodes with Agneta. It's just that when I see her on the photo I get a certain comfortable feeling of familiarity: this is somebody that I trust. I wonder if she still has the photo and if she regrets her squirming as much as I have regretted my backwards print?

Cecilia

Cecilia hade gyllene korkskruvslockar, klänningar med broderad smock och världens vackraste namn. Därför minns jag henne i ett ljusskimmer, en gloria, och kan inte alls komma ihåg att hon kunde se så butter ut som på kortet.

Cecilia had golden curls, dresses with frills and embroidery, and the most beautiful name in the world. In my eyes there was always a halo about her from these things — I cannot remember that she would ever look as sullen in reality as on the photo.

Marianne

Marianne kom från en judisk familj. Jag förstod i min änglalika oskuld att detta på något sätt betydde att hon var värd särskild aktning. Detta motsvarades också av en viss blyg värdighet i hennes sätt. Jag tror att hennes stillsamhet gjorde att hon hörde till dem som jag ibland prövade som lekkamrater, ungefär som Agneta eller Cecilia.

Marianne came from a jewish family. In my angelic innocence of 1953 I understood that this, for some reason, meant that she was worthy of a special kind of respect. She was a girl with a quiet dignity corresponding well to my perception, and her quietness also made her approachable as a sometime playmate, like Agneta or Cecilia.

Ann-Charlott

Ann-Charlott... jag minns henne som den som var ängslig och blyg. Och som inte gömde ängsligheten lika väl som jag måtte ha gjort på lekis. Föga änglalikt: jag såg ned på henne, och kan inte minnas att jag lekte med henne. Den gången hon kissade på sig när hela lekskolan var på promenad uppför backarna till stadsparken (vitsippor och vårbäck i diket) så var det jag som fick följa med henne och fröken Anita tillbaka till lekis. Jag var väl den som inte ställde till besvär i en sådan situation.

Ann-Charlott... I remember her as shy and anxious. And less skilled at hiding her anxiety in public than I must have been. I was no angel: I looked down on her, and cannot remember playing with her. Once she wet her pants thoroughly when we were all on a walk up the hills to the Jönköping Park (anemones and rivulets of melting snow). I was the one who had to turn back with her and Miss Anita. I suppose I was viewed as unlikely to make any trouble in a situation like that.

Elisabet, Ingrid Kerstin, Gun

Elisabet, Ingrid Kerstin, Gun. Ja, nu när jag har studerat dem på fotot och målat dem så minns jag namn och ansikte tillsammans. Men jag kan inte påstå att jag minns mer om dem än så från min lekistid. De måste ha varit de flickor som tillbringade sin mesta tid i dockvrån. Och där var inte jag.

Elisabet, Ingrid Kerstin, Gun. Well, now that I have studied them on the photo and painted them, I remember their faces together with their names. But I cannot say I remember more than that about them from my Kindergarten days. They must have been the girls who played most of the time in the dolls' corner. And I didn't.