En läsande flicka kan komma långt:
läsandet har under största delen av mitt liv varit ett
"annat ställe" att bege sig
till. Jag tror inte jag kan minnas hur det var innan bokstäverna
blev ord för mina ögon - det hände någon gång
i treårsåldern, har man sagt, och tydligen hade jag
frågat om bokstäverna långt dessförinnan.
Det var någon som sa att det inte är särskilt
smart att tidigt lära sig läsa, för då är
det ingen som läser för
dig sedan... men i mitt fall fanns lyckligtvis småsystrarna
som inte läste ännu, så jag fick min andel av
högläst Astrid Lindgren till kvällssmörgåsen
ändå. Barnböcker, tidningar och serietidningar
(Kalle Anka!)  Hos
mina morföräldrar på sommaren läste jag allt
jag kunde hitta: gamla skolböcker, mammas gamla flickböcker...
vadsomhelst. En läsning som frambesvärjde världar
bortom texten. De enda jag inte stod ut med var de moraliserande
berättelserna där något glupskt eller oartigt
barn straffades av ödet på något förutsägbart
vis... för övrigt svalde jag allt.
|
hh.. Literacy can get a girl pretty far:
reading has for most of my life been an "other
place" to go. I don't think I remember not being able
to read. I seem to have "cracked the code" some time at the age
of three (and evidently had been asking questions about words-and-letters
long before that).
Someone once said it's not very smart being an early reader,
because then nobody will read to
you... but in my case, fortunately there were my younger sisters
who did not read yet, so I had my dosis of joint reading of Astrid
Lindgren with the evening sandwich anyway. Children's books newspapers,
magazines (Donald Duck!) At my
grandparents in the summer, anything I could find: old school
books... my mother's old teenage-girl "novels"... just anything.
A reading that evoked worlds beyond the text. The only
ones I didn't like were the moralizing stories, where some "greedy"
or "rude" child was predictably punished-by-fate... for the rest
I swallowed it all.
|
