Kasper och prinsessan Det var en högtidsstund när kasperteatern monterades upp bakom de fördragna dörrarna till den delen av rummet där vi brukade "sitta i ringen" en gång om dagen för vår samlingsstund. Vi satt där bänkade och väntade så stillsamt vi kunde (!) medan det prasslade och pysslade där bakom - tills fröken Anita drog ifrån dörren. Expectantly, solemnly - as quietly as we could manage, we waited while the sounds behind the closed folding door revealed that the puppet theatre was being set up in the room where we on other occasions used to "sit in the circle" for our daily rituals of class conversation. Sedan kom de fram: Kasper med sina bjällror i mössan, och prinsessan i sin ljusblå klänning är de som jag minns bäst. Som jag minns de pjäser som spelades, så gick det oftast ut på att prinsessan var glad och nyfiken och försökte kila ut i skogen på äventyr. Utan att fråga pappa kungen, förstås. Och i skogen var det farligt, där fanns det häxor, troll och björnar. Kasper brukade försöka varna prinsessan, eller rädda henne ifrån de hemskheter hon råkat ut för. Then they appeared: Kasper with bells in his cap, the princess in her pale blue silk dress. There was a father, too: the King. As I remember it the plot usually involved the princess slipping away on some adventure into the dangerous forest - naturally without asking the king first, and generally against the friendly advice of Kasper. Then she would be threatened by some witch, troll, bear or other creature of the forest, and Kasper would come to her rescue. Det var kanske inte så konstigt att vi tyckte det var spännande med kasperteater: TV fanns inte i Sverige på den tiden. Inte video, inte bandinspelade sagor. Vi hade radio hemma - med en kanal, där vi lyssnade på Farbror Sven med Barnens Brevlåda en halvtimme på torsdagarna. Vi hade också en grammofon, och några barnskivor i samlingen. Men de ömtåliga gamla 78-varvarna kunde naturligtvis inte ett barn få hantera. It probably wasn't strange that we found the puppet theatre so exciting. There was no TV in Sweden in those days. Of course no video... nor any tapes for children. At home we had a radio. There was one channel, where Uncle Sven kept the Children's Mailbox open every Tursday afternoon for half an hour. And we had a grammophone with a few records made for children in the collection. But those were the fragile old 78s, that could absolutely not be entrusted to children. Eva Ekeblad April 1997