Akvarellen och förlagan På nyårsafton fick jag ett akvarellblock i A3-format i julklapp av Jens och Cicci som varit bortresta över jul. Så jag tänkte: "Aha, de tycker att jag ska börja måla igen!" Och jag ville inte bara fylla penseln med färg och sätta den på vått papper och tro att inspirationen skulle rinna till, utan tänkte: "Om jag skulle pröva att måla något efter ett foto... jag tror jag vill ha något som jag kan hålla på länge med och måla små detaljer... ett av mina skolkort kanske..." Och så tittade jag på mitt lilla urval av gruppbilder från skoltiden och bestämde mig för att börja med lekis. On new year's eve I had a watercolour pad for Christmas present from Jens and Cicci who had been away over Christmas. So I thought: "Oh, they think I should take up my painting again!" And I didn't just feel like filling the brush with colour and put it on the wet paper in hopes to get inspired. So I thought: "What if I try painting something from a photo... I think I would like to have something that lasts me for a while, lots of little details... perhaps one of my class photos..." And I looked at my little assortment of group pictures from my school days and decided to start with kindergarten. Jag började, på prov, med mig själv och tre andra flickor som satt ganska mitt i bilden. Det visade sig sedan att vi fyra oavsiktligt blev litet mindre än de andra barnen. Men jag kände i alla fall att: "Jaha, dethär funkar. Det kan nog bli en bild." Så sedan målade jag och målade. Kvällar och helger i januari och februari. En gång en solig dag tog jag mig lyxen att måla i dagsljus på en vardag: sitta vid datorn kan man ju göra när det är mörkt ute... I started, giving it a trial, with myself and three other girls roughly in the middle of the picture. It turned out that the four of us unintentionally got a bit smaller than the rest of the children. But I had the clear sense that: "Oh yes. This works. Could be a good picture." And so I went on painting. Evenings and weekends in January and February. Once on a sunny day I took the liberty to paint in daylight on a weekday: I recompensated by working at the computer when it was dark instead... Alla dessa penseldrag... två kasserade tefat att blanda färger på... ett tunt papper att vila högra handen mot underlaget på (som en nunna med sin bönebok): för att inte sätta fläckar av hudfett på akvarellpapperet som gör att färgen inte fäster. Och jag var noga med att ta paus och låta ytorna torka innan jag började måla med någon kontrasterande färg bredvid... jag har så lätt att vara otålig och få det blå att blöda in i det gula. All these brush strokes... two discarded saucers for mixing colours... a thin paper to rest my right hand on the surface of the pad (like a nun with her book of prayers): so as not to soil the paper with grease, which would prevent the watercolour from holding. And I took great care to pause and let the paint dry before I continued with a contrasting colour on an adjacent surface... I have had enough experience of being impatient and having the blues bleeding into the yellows. Och alla dessa vandringar med blicken: fram och tillbaka mellan foto, akvarellblock och färglåda. Vandringar i fotot: så noga tittar jag sällan som när jag undrar vad Ingvar egentligen har på fötterna, hur Elisabets tåspets sticker framför Margaretas ben, och är detdär Ann-Charlotts rosett? Upptäckter av detaljer jag aldrig sett förut - som Agnetas nedhasade strumpa. Betraktande av mimik och akrobatik: hur de flesta är spända inför kameran, disciplinerade in i fotograferingen. Även om det yttrar sig på olika sätt... And all these journeys of the glance: back and forth between photo, watercolour pad, and paintbox. Journeys in the photo: I seldom look as carefully as when I wonder what Ingvar actually is wearing on his feet, how the tip of Elisabet's toe can be in front of Margareta's legs, and is that Ann-Charlott's ribbon? I notice details I have never seen before - like Agneta's slipped-down stocking. Observing mimics and acrobatics: we are tense in front of the camera, disciplined into being photographed. Although the tension manifests in different ways... Kläderna: pojkarnas kortbyxor, flickornas rutiga klänningar med vit krage som syddes fast efter varje tvätt. Nästan alla har vi långstrumpor som knäpptes fast på livstycke. Margaretas angorajumper - oh, vad jag var avundsjuk! Jag ser, jag minns och jag fantiserar... och det förflutna flyter med mig ännu ett litet stycke. The clothes: the winter shorts of the boys, the girls' plaid dresses with white collars washed separately and stitched back on. Almost all of us wear long stockings, buttoned to a bodice. Margareta's angora jumper - oh, I was envious! I see, I remember and I imagine... and the past flows with me yet a little way. Att ge färg åt det svartvita var aldrig något problem. För det mesta visste jag bara vilken färg ett plagg skulle ha. Cecilias turkosa, Margaretas gula angora och bruna manchester, fröken Anitas lingon-och-mjölk mindes jag särskilt. Inte ens det behöver naturligtvis betyda att det verkligen var så. Just den dagen. När jag hittade originalet till min glanspapperstavla på väggen upptäckte jag att jag hade kastat om rött och blått på E och A... Giving colour to the black-and-white was never a problem. Most of the time I just knewwhat colour a piece of clothing should have. The pale blue of Cecilia, the yellow angora and brown corderoy of Margareta, miss Anita's lingonberries-and-milk I remembered particularly. Not even that necessarily means that it really was just so. That day. When I found the original to my glossy paper art on the wall I discovered that I had switched the red and the blue of the E and the A.

Eva Ekeblad April 1997