Varför är storfröken en duva? Why the pigeon? Och varför är lillfröken en räv? And why the fox? När jag satt där och målade och tittade på våra fotografileenden och grimaser, våra blickar och våra positioner hade jag någonstans en obehaglig liten känsla angående våra händer. Så kontrollerade. Parkerade någonstans där de inte kunde göra bus: bara Rolfs vänsterhand har smitit upp och stämt möte med hans tunga. When I sat there painting, looking at our photography smiles and grimaces, our gazes and positions, I had somewhere an annoying little feeling about our hands. So controlled. Parked somewhere where they could play no mischief: only the left hand of Rolf has escaped for a rendezvous with his tongue. Särskilt obehagligt var det att se hur Anna Lena och jag höll våra händer på axlarna på flickorna framför oss, som en upprepning av fröken Anitas händer på Per-Olofs axlar och fröken Bibis lugnande hand på Rolf. Ett påträngande beskydd. The sense of discomfort was especially strong as I observed how Anna Lena and I held our hands on the shoulders of the two girls in front of us, as a repetition of Miss Anita's hands on the shoulders of Per-Olof and Miss Bibi's calming hand on Rolf. An intrusive protection. Det var något oroande med färgen och det persiska mönstret på fröken Anitas rock också - jag arbetade med den ytan i ett tidigt skede, eftersom den bildade bakgrund till mitt eget huvud som var bland det första jag målade... Hursomhelst så kändes det bättre när jag hade fått idén om räven och duvan: de kom till mig tillsammans. Jag insåg att som symboler gränsade de förmodligen till klichéer, men bestämde mig för att inte fråga och analysera utan följa min intuition. There was also something troubling about the colour and paisley pattern of miss Anita's smock - I worked on that surface at an early stage as it was the background for my own head, which I had painted among the first things... Anyway, I felt better when I had had the idea about the fox and the pigeon: they came to me together. I realised that as symbols they might verge on the stereotypical, but decided not to ask and analyse, but follow my intuition unexamined. Alltihop passade så bra: det ena tvärt om det andra. Kontrasten mellan den klipska och luriga räven och den beskyddande duvan. Fröken Bibis rejäla blå förklädesklänning som gärna blev till en blå duvhamn, medan fröken Anita måste få behålla sin städrock och mörka polo som stod så vackert till hennes rävröda nos och tassar. Duvans händer förvandlades till utbredda vingar. Hönsmamma? Räven, däremot flyttade sin ena tass till min axel... ett tungt öde, kan det tyckas. It all fitted so well: one thing reverse to the other. The contrast between the clever tricky fox and the sheltering pigeon. Miss Bibi's durable blue apron dress turned easily into a blue pigeon guise, while miss Anita just had to keep her smock and dark polo, which matched her foxfire nose and paws so beautifully. The hands of the pigeon were transformed into a wingspread. Hen with chickens? The fox, on the other hand, moved one of her paws to my shoulder... the heavy hand of destiny? Gott och ont? Det ser så ut... frågan är vilket som är vilket! Good and bad? Looks like it... question is which is which! ...Den moderliga duvan... ...The motherly pigeon... Tack Carol Jackson för Webreproduktioner av klassiskt måleri Thankyou Carol Jackson for your scans of classical paintings Med blå mantel som vingar - Rafaels madonna håller en moderlig hand på den lille Johannes' axel och ett finger på den andra instucket i Boken. Jesusbarnet befinner sig helt inom hennes milda vingars trygghet. The blue mantle her wings, the madonna by Raphael places her motherly hand on the shoulder of the infant John. A finger of her other hand marks a place in the Book. The Christchild is entirely within her spread of mild security. Med den blå duvohamnen träder barnträdgårdslärarinnan in i det moderliga området av möjligheter för yrkeskvinnan. Där står hon som modell för den uppfostrande vuxna kvinnligheten för små flickor (och gossar). Hon är utbildad för att observera och med kärleksfull hand stödja barnens individuella utveckling. Vi som hörde till den medelklass som under femtiotalet självklart hade hemma-mammor kände igen oss: våra mödrar bar det ansvar som ålagts dem åtminstone sedan Comenius idéer om en modersskola för de minsta och Pestalozzis beskrivning av Huru Gertrud undervisar sina barn. Som Valerie Walkerdine påpekar: där överklassen hade barnjungfrur och guvernanter och arbetarklassen "försummade" sina barn för försörjningens skull kom medelklassens mödrar att framstå som modellen för det normaliserade moderskap som stod som förebild för den kärleksfulla småbarnslärarinnan. In the blue pigeon the teacher enters the motherly space of options for professional women. She stands there as a model of educational adult femininity for us little girls (and boys). She has been trained to observe and support with her loving hands the individual development of each child. In that way the Kindergarten culture was already familiar to those of us that came from the middle-class where mothers-at-home was the rule in the fifties: our mothers carried the responsibility placed on them at least since Comenius' recommendations of a Mother-school for the youngest and Pestalozzi's description of Wie Gertrud ihre Kinder Lehrt. As Valerie Walkerdine points out: where there were nannies and governesses in the upper class homes and working-class mothers by definition were insufficient, the middle class mother appeared as the model for the normalised motherhood that the loving nursery teacher should emulate. När mina systrar och jag inte var snälla, och den fasta övertygelsen om att moderlig mildhet skulle åstadkomma önskat beteende hos barnen sviktade, då stängde mamma in sig i badrummet och grät. When my sisters and I failed to be good, and swayed the firm conviction that motherly mildness would produce desirable behaviour in the children, mum locked herself up in the bathroom and cried. Walkerdine, Valerie. 1984. "Developmental psychology and the child-centred pedagogy: the insertion of Piaget into early education." In J. Henriques, W. Hollway, C. Urwin, C. Venn and V. Walkerdine. Changing the Subject. Psychology, social regulation and subjectivity London: Methuen. Eva Ekeblad April 1997